beatricelundqvist

Jag tänker massor, det gör jag hela tiden, och alldeles för mycket.
Ibland är det bra, men oftast resulterar det bara i att allting som redan är jobbigt, blir mycket mycket jobbigare.
För ju mer man tänker, desto mer  inser man att det aldrig finns något enkelt svar.
Inte ens ifall man tänker vad 1+1 blir. För det kan ju vara en godishög plus en till godishög som blir en stor godishög, och då blir ju 1+1=1. Sen om man har en stol och tar en stol till så blir det ju två stolar, och då blir 1+1=2.
Ja, ni ser. Nu tog jag Koffes typexempel som exempel för hur onödigt mycket jag tänker,
Kanske rent av så att Koffe tänker som jag. Det måste utforskas!

Iallafall, så har jag tänkt på massor idag, precis som vanligt.
Men mest av allt har jag tänkt på kärlek, relationer och såntdär.
Och på hur människor fungerar när det gäller kärlek.
Det är väldigt svårt att sätta ord på tankarna, men jag hade iallafall tänkt att försöka.
För jag tror att jag har kommit fram till någon slags teori,
om att det nog är man själv som skapar många av problemen man har i huvudet.
Och om jag kommit på någonting som har med relationer att göra,som faktiskt är smart,
ja då är detta något slags genombrott i världshistorien.

Somsagt. Kärlek.
Detdär otroligt svårbegripliga ordet, som alla människor känner men aldrig vet hur dom ska förklara det.
Alla har väl någon gång varit kär, och dom som inte har det kommer bli.
Och om dom nu mot all förmodan inte skulle bli det, så säger jag bara :
"grattis, du behöver inte genomgå detta hemska" och:
" Tragiskt, du har ingen mening med ditt liv".
För det är så kärlek är. Det är det underbaraste du kan känna, och samtidigt det värsta.
Jag har varit kär på riktigt på sin höjd tre gånger i mitt liv, men jag tror bara det finns en person jag verkligen fastnat för.
Det som är så konstigt är att det är den människan jag hade minst tid med, kände minst och den som verkligen inte ville ha mig. Kul va ?Det är ju så typiskt detdär.
Den man verkligen tycker om och verkligen känner äkta lycka med,
vill inte ha dig på samma sätt som du vill ha honom / henne.
Så, även om den gången jag var kär, är den starkaste gången, så var det ändå olycklig kärlek.
Oturligt nog. Men det kanske är så, att det man inte får känner man att man kanske tyckte om mer,
just på grund av det faktum att man vet att man aldrig kommer få det och att det känns skitjobbigt.
Jag vet inte.
Iallafall, så har jag upptäckt att allt komplicerat man gör kärlek till, förmodligen skapas av ingen mindre än en själv.
Jag menar, allt detdär jobbiga man går igenom
"vill han ha mig även om jag har högklackat?" (okej, dåligt exempel)
"vad menade han när han skrev två punkter i smset?!"
"Hur ska jag klä mig?"
"Vad kommer han tänka om jag säger hej istället för tja?"
Haha, ja ni vet sånadär saker som man bara hänger upp sig på som egentligen är helt jävla onödiga.
Känner någon igen sig? Eller är det bara jag som beter mig såhär?!
Jag undrar verkligen varför man blir så himla T R Ö G när man är kär.
Visst , man tycker om en speciell person extra mycket och självklart är det viktigt att göra gott intryck så denna människan inte tycket att man är helt obegriplig som person,
men när allt kommer omkring så är han /hon bara en helt vanlig människa, precis som du och jag.
Jag menar, jag hakar ju inte upp mig på om han har vita eller svarta skor, eller mössa eller inte, eller lång jacka eller kort jacka. Alltså, man förstorar alla smådetaljer så himla mycket!
Som när jag en gång stod i tjugo minuter lite drygt och valde mellan ett silvrigt och ett guldigt halsband.
Jag slår vad om att han inte ens skulle lägga märke till om det var silvrigt eller guldigt, för det spelar ju faktiskt ingen roll!
Så, varför veter vi oss såhär då ? Att vi förstorar alla detaljer så himla mycket?
JO, här kära läsare, här kommer det smarta jag har velat komma fram till i hela texten:
Vi sätter upp han / hon på en piedestal! ! DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET!
Vi får för oss att denna människan som vi tycker är så himla fantastisk är  näst intill omänsklig och att allting är mycket mer annorlunda med honom/henne än med någon annan människa! Därför blir man som man blir, och därför skapas massor av problemen. . .
Om man istället skippade allt detdär med att han / hon ska vara uppsatt på en piedestal, så blir allting mycket lättare, och man klarar sig ur alla jävla komplicerade tankar.
För så har jag kommit på att det funkar för mig, om jag bara tar och andas lite och tänker efter, att egentligen är han faktiskt bara en helt vanlig kille och inte så speciell som man tänker sig, då försvinner detdär jobbiga.
Och det är himla skönt.

Åh, denna texten har jag skrivit på i tre dagar :D haha, ändå kom jag inte fram till något särskilt vettigt,
men man kan liksom inte sätta ord på det som jag menar:P
jaja.

Nu ska jag iväg på stan och fika! Senare blir det plugga med Christian :)

På återséende
Bee