beatricelundqvist

Att börja ett blogginlägg är faktiskt svårare än man tror,
iallafall när man skrivit några hundra.
Man kommer liksom inte på något nytt att börja med.

Idag var det skola som vanligt, hände väl inget särskilt,
förutom att jag, Chrille och Sean körde fast lite i projektarbetet.
Men det ska nog lösa sig, hoppas jag.
Efter skolan gick jag, Sean, Chrille och Malin Nyström och fikade.
Efter fikat drog jag till Chrille med Sean och vi nördade oss vid datorerna.
Det var en helt vanlig dag med andra ord, precis så som dagarna i Borgholm brukar se ut.
But i like it. Iallafall oftast.

Känner mig väldigt , dimmig.
Kan man säga att man känner sig dimmig?
Ja, det är iallafall sån jag känner mig.
Och jag känner mer och mer nu att jag saknar tiden för nästan ungefär exakt ett år sedan.
Visst är Borgholm underbart , men det kommer aldrig bli lika underbart som då.
Allting, verkligen A L L T I N G var perfekt då. Allt!
Jag hade verkligen ingenting att klaga på, ingenting!
Jag hade de allra bästa kompisarna man kan tänka sig,
vi hade mysiga promenader och lagade snabbmat tillsammans:P
Jag, Jossan, Amanda, Emelia och Annie. Vilket gäng vi var!
Har nog aldrig skrattat så mycket som då :)
Jag glömmer aldrig när jag, Jossan och Amanda skulle välta kor. Haha.
Eller när vi smög på snyggingkillar. Som små barn :P
Jag hade sällskap om natten, och mysiga stunder med skratt och lättsamhet.
Bada och lyssna på boot camp clik på bryggan utan att frysa fast vattnet vart iskallt och det blåste på bryggan.
Skolan gick det bra med och jag fick bra betyg, lärarna fick gott intryck. Jag blev tillochmed lite skolpepp.
Vädret var helt underbart. Solsken hela tiden. Heeeeeela tiden.
Alla fester utanför Jossan och Mändy !! Ååååååååååååh!
Och alla dagar vi var nere vid stranden med Jossan och Mändys musikapparat och lyssnade på
Cher - If i could turn back time :)
åååååååå, om jag ändå kunde vrida tiden tillbaka, så skulle jag verkligen göra det.
Det finns verkligen verkligen massor av ögonblick jag saknar ,
men det ögonblick jag saknar absolut allra mest är när Jag, Jossan och Amanda var ute och gick,
satte oss ute på piren och sa ungefär:
 "Detta ögonblicket just nu känns det som vi kommer minnas förevigt. Som om det sparas för alltid och att vi alltid kommer minnas denna tiden som helt underbar"
Glömmer aldrig det. Och fint väder var det med.

Jaa, herregud vad man kan sakna!
Och vad jag ville säga med det var att jag är inte riktigt migsjälv just nu,
för jag saknar detdär så mycket.
Jag saknar Jossan och Amanda och Emelia. När vi umgicks sådär jättemycket.
Och sen när Annie kom in med :) Bästa vänner var vi fem. Det var så jävla bra.
Och det är det jag saknar så mycket och inte kan sluta tänka på,
och det är därför jag ser så depp ut ibland när jag bara tystnar och glor och säger att fyfan vad Borgholm är tråkigt.

Nu ska jag inte vara så nostalgisk mer,
och jag hoppas definitivt inte att folk tar detta på fel sätt,
för jag är så sjukt glad att jag har Malin, Christian, Sean, Koffe, och ni andra :)
Ni är verkligen några av de vänner jag sätter högst värde på!
Men ibland saknar man gamla tider något förbannat :P

Nu ska jag sova, om ni läste allting ; Tack för visat intresse (; haha.

På återséende,
Fred ut!
//Bee